Skolminnen
Skolminnen av Manfred Johansson, skolstart 1899.
SmÄskolan som jag först fick kontakt med var inrymd pÄ skolhusets vindsvÄning, med endast tvÄ fönster pÄ skolans norra Ànde. UppvÀrmningen skedde medelst eldning i en jÀrnkamin i salens södra Ànde. Detta hade till följd, att de barn som satt nÀrmast kaminen fick det för varmt, medan de barn, som satt vid fönstret fick frysa mÄnga gÄnger.
Min lÀrarinna i smÄskolan hette Sigrid Linder och var frÄn Arby församling. Det var hennes första skola. Hon var kvar Ànda tills hon avgick med pension.
1901 fick jag börja i folkskolan, som var belÀgen i skolhusets första vÄningsplan. Skolsalen var dÀr ljus och rymlig med sex stora fönster. Min lÀrarinna hette Augusta Melén. Det var en liten men strÀng och naggande god lÀrarinna. Det hon inte kunde fÄ in i oss pÄ naturlig vÀg, försökte hon med kÀppen slÄ in dÀr bak. En del av pojkarna vÀnde hon upp och ned pÄ för att, som hon sade, fÄ vettet att rinna ner i huvudet. NÀr vi kom i folkskolan fick vi pojkar utom att hjÀlpa till med stÀdningen Àven svara för vedsÄgningen. Detta arbete med veden skulle kanske i viss mÄn vara en ersÀttning för att det ej fanns nÄgon pojkslöjd.
Ja, det var nÄgot litet om livet i och omkring min byskola vid sekelskiftet.
Skolminnen av Rune Karlsson 1937-44.
NÄgon gÄng i början av augusti 1937 gjorde jag mitt intÄg i skolans vÀrld. Tillsammans med mor cyklade jag de fyra kilometrarna frÄn SpaksmÄla till RuskemÄla skola för att skrivas in av samma fröken som min mor en gÄng haft som smÄskolelÀrarinna Ären 1898-99. LÀrarinnan hette Sigrid Linder och var en lÀrarinna "av den gamla modellen".
Medan vi skolbarn hade ett mycket roligt Är 1938 var det dock en allvarlig hÀndelse utanför skolans vÀrld. Det var den stora polioepidemin, som drog fram över Sverige detta Är. Ingen i skolan drabbades av sjukdomen, vilken pÄ denna tid kallades barnförlamning. Trots detta ordinerades flera olika saker i förebyggande syfte. T. ex. blev alla skolbarnen en dag befallda att nÀsta dag medtaga en dessertsked till skolan. PÄ middagsrasten beordrades vi att stÀlla upp pÄ ett led i smÄskolans "avklÀdningsrum", som lÄg mellan smÄ- och folkskolan. Under hjÀlp och översyn av de bÀgge skolfröknarna fylldes vÄr sked med vitlökssirap, en gulaktig, sirapsliknande och illaluktande "goja". Inmundigandet av denna var obligatoriskt, inga undanflykter fanns. Jag minns inte hur lÀnge denna medicinering pÄgick men sÀkert nÄgra mÄnader. Huruvida den hjÀlpte eller ej fÄr man aldrig veta, men skadade gjorde den sÀkert inte. Denna medicinering sitter kvar som ett av de starkaste minnena frÄn min skoltid, kanske beroende pÄ den vidriga smaken.
NÀr jag började storskolan hade vi redan avverkat tvÄ lÀrarinnor och stod nu inför vÄr tredje. Henne hade vi redan sett varje skoldag sÄ henne kÀnde vi mycket vÀl. Hon hette Annie Beierlieb, ett mycket krÄngligt efternamn att stava till Ätminstone för barnen i de lÀgre klasserna. Fröken Beierlieb var, som man brukar sÀga, ett stabilt fruntimmer bÄde kroppsligt och sjÀlsligt. Hon utstrÄlade lugn och bestÀmdhet.
Redan 1919 hade hon börjat sin tjÀnst i RuskemÄla skola. I fjÀrde klass blev allt roligare och lugnare Àn det varit Äret innan. Fröken verkade mycket gladare. Kanske var hon glad över att slippa sÄ mycket rackartyg, men en annan tÀnkbar anledning kan vara att hon gifte sig detta Är. Hennes man var inte vilken man som helst. Det var sjÀlvaste brandchefen och f. d. poliskonstapeln i Nybro Viktor Wedell. Han var en stor och reslig person begÄvad med en vÀldig röst med vilken han i sin dag skrÀmde mÄngen Nybrobo. Han kom ofta till skolan, men jag kan inte minnas att vi skolbarn var rÀdda för honom. Fröken talade mycket om "min man" och verkade trivas med honom. Fröken Wedell var en föregÄngare nÀr det gÀller aktiviteter. Hon var mycket noga med Àmnet gymnastik, och nÀr vi hade Àtit av vÄra medhavda smörgÄsar pÄ rasterna var det ingen som fick sitta inne utan alla skulle ut i friska luften och röra pÄ sig. PÄ sommaren sparkade vi pojkar boll och flickorna stod och bollade mot nÄgon vÀgg. Frökens favoritsport var brÀnnboll, nÄgot som vi pojkar betraktade som en flicksport. Vintertid hade vi IÄsen 50 meter frÄn skolan och dÀr Äkte vi skidor nÀstan varje rast.
NÄgra minnen frÄn min skoltid.
Skolklass 1951. LÀrare Annie Wedell. Hon anstÀlldes 1919 och arbetade 40
Är i RuskemÄla skola. Hon var en plikttrogen och duktig lÀrare som vissa Är
hade alla klasser Ă„k 1 t.o.m 6.
Aktiviteter i RuskemÄla skola
Det förekom mÄnga aktiviteter i skolans lokaler som t.ex. husförhör, syföreningar, vÀvkurser, söndagsskola och teorilektioner för Nybro Ridklubb.
Söndagsskola slutet av 1950-talet